Ordförande för Kultur & fritidsnämnden i Linköping Cecilia Gyllenberg Bergfasth invigningstal inför utställningen "Digitalbeast" på Galleri Skådebanan i Linköping.
"Som att kliva in Matrix, var min första tanke när jag klev in i Johan Lindgrens utställning. Ja, det kändes som att kliva in i den, i en alternativ verklighet och det är också det jag tycker den skildrar till viss del. Vi lever i flera verkligheter idag och ibland kan de vara svåra att särskilja.
När du inte vet vilken uppgift du har, när världen ständigt förändras och du inte vet vem du kan lita på känns din omvärld bräcklig. Utställningen heter Digitalbeast och när vi ser oss omkring är det lätt att se den ytliga förklaringen till det med vargarna som ligger på lur i hörnen. Den smygande Besten, de opålitliga - odjuren som är kapabla till vad som helst får mig att tänka på romanen VirtNet-spelen av James Dashner - En roman som utspelar sig i en nära framtid där speltekniken har utvecklats så långt att du lägger dig i en kista och kopplar sensorer i kroppen när du vill spela. Sedan går du in i spelet och upplever att du är i spelvärlden på riktigt. När du dör vaknar du i kistan och ingen skada är skedd. Tills det dyker upp de som manipulerar nätet och människor börjar dö på riktigt. De som dödar tar formen av odjur, digital beast, och jakten börjar. Nu gäller det att förstå sig själv och sitt syfte och sina bevekelsegrunder.
Jag tycker att utställningen rör sig i samma ifrågasättande och funderingar kring nätet. Att det kan vara gott, det kan vara ont, allt hänger samman med människan bakom, människans vilja, behov och önskningar. Det manifisteras på ett nytt sätt här. Allt består av 1or och 0or innan människan låter sitt hat eller sina drömmar svämma över. Du vet inte vad du kommer möta på nätet eller om du har förmågan att hantera det.
Johan arbetar i flera material. koppar hör till favoriterna eftersom den känns levande och behaglig att arbeta med. Vi återfinner även VVS-material, kretskort, delar av ljudtorn, led-lampor, men även klassiska dukar och färg.
Moderkorten staplade på höjden i de gamla ljudtornen blir en påminnelse om människans utveckling och hur lättvindigt vi ibland tar på den. Nu har vi kommit så här långt, men för varje steg vi tar förlorar vår tidigare kunskap och kompetens i värde. Ett kretskort som en gång var oerhört värdefullt och komplicerat massproduceras nu och ingen minns längre alla år av forskning och utveckling som krävdes för att kunna bygga det första. Nu kan vi slösa med dem, resurserna tycks oändliga. De ger oss tillgång till en annan, större värld, på gott och ont, för världen blir aldrig större än människan i den.
Det gröna ljuset är klassiskt för beskrivningen av internet och återkommer i flera filmer, vilket Matrix nog är den mest välkända. I The Grid har Johan valt att låta framtidsandan möta det kulturhistoriska arvet genom att väva in det med den äldsta kända vävformen tuskaft. Det blir en påminnelse om att hur vi än strävar efter utveckling och nya spännande saker är vi fortfarande bara människor och det kanske inte är den nya tekniken som borde få all uppmärksamhet för vad händer när vi glömmer ställa de stora frågorna om döden, livet, universum och alltings storhet?